Jag har funderat på en sak nu i någon vecka. Aldrig tidigare när jag har begett mig någonstans har jag blivit bemött som nu när jag har bestämt mig för att flytta till London. När jag åkte till Australiten var reaktionerna lite halvlama, folk muttrade något som "oj, kul för dig" eller "vad ska du göra där egentligen?". För att inte tala om när jag beslutade mig för att Skellefteå skulle vara min bostadsort för en tid framöver, kommentarer som "nämen norrland, är det något för dig?" eller "usch, tråkigare stad får man leta efter" rasade över mig. Jag har i och för sig aldrig brytt mig om vad någon har sagt men snälla, lite entusiasm om jag får be. Den sökta entusiasmen har jag mött nu, med råge. Som om alla har hållt inne på den fram tills nu. Jag har blivit bemött med lyckönskningar från alla jag träffat under de senaste veckorna. Till och med damen på elbolaget önskade mig lycka till, doktorn på vårdcentralen, handläggaren på försäkringskassan, ALLA tycker att mina planer låter extremt spännande och önskar mig all lycka i världen. Vad är det som är på väg att hända?! Håller Sverige på att tappa avundsjukan? Har någon spetsat vattnet med Prozac eller något annat spännande? Jag klagar absolut inte, tvärtom, tycker jag att det är en fantastisk utveckling och önskar att alla kan vara så jämt. Oavsett vad någon tar sig för så borde det få höra "Oj, vad spännande", "lycka till", "härligt att du vågar" och andra uppmuntrande saker! Jag kommer i fortsättningen att i alla lägen försöka lägga den svenska avundsjukan (som de flesta av oss har i generna) åt sidan och glädjas med andra och lyckönska dem oavsett vad de tar sig för!