Ibland tycker jag synd om vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen som får ta hand om hypokondriker som mig. Imorse topsade jag öronen och råkade köra in topsen lite för långt i ena örat. Det knastrade lite och gjorde ont men jag tänkte inte så mycket mer på det. När jag kom hem och vilade kände jag hur det bultade av smärta i örat. Hörseln är också dålig på det örat, jag hör saker lite dovt bara. Hypokondrikern i mig tänkte "satan, jag har spräckt trumhinnan", så jag ringde sjukvårdsupplysningen. Tack och lov var det en jättetrevlig sköterska som frågade om jag hade fått ut hela topsen, (kom på nu att det hade varit skoj om jag hade sprungit runt hela dagen med en tops utstickande från örat, ha ha) men tack och lov fastnade den inte. Mitt i samtalet kom jag på att jag absolut inte vill ha någon doktor grävandes i mitt öra eftersom jag inte klarar av att folk tar i mina öron (när jag var liten drog en doktor ut ett fastvuxet rör ur min trumhinna utan bedövning). Så jag sa snabbt att jag nog i alla fall ska avakta till imorgon och se om det blir bättre. Hon lät lite tveksam men sa sen att jag ska ta hand om mig och vänta till imorgon.