Igår kväll kollade jag på en av mina absoluta favoritfilmer, alla tider, Love Actually. Den är så fantastiskt mysig att jag blir alldeles varm när jag kollar på den!

I början och i slutet handlar det om möten på flygplatser. Det får mig alltid att tänka på när jag jobbade på flygplatsen i Melbourne. Två förmiddagar i veckan jobbade jag vid utrikesmöteshallen. Det var så härligt men gjorde samtidigt så illa till mods eftersom jag saknade min familj och vänner. Jag fick se möten mellan människor varje dag. Jag kommer aldrig glömma en kvinna med sina två små barn som väntade på barnens pappa. När han kom ut fullkomligt slängde sig barnen över honom. Han la sig ner på golvet och barnen pussade och kramade på honom i flera minuter. Det var sån lycka att jag blev alldeles tårögd! Dagen innan julafton fick jag för en gångs skull åka till flygplatsen för att möta några. Mina föräldrar som jag inte hade sett på tre månader kom, vi la oss inte på golvet men många hårda kramar blev det. Äntligen var det min tur att möta nån och inte bara se andra mötas och gråta av lycka. Sen den tiden får jag alltid en klump i magen av flygplatsscener, en klump av lycka!