Det här med promenader

Redan i tionde graviditetsveckan kände jag av foglossning. Jag var sjukskriven tre och en halv månad. De längsta månaderna i mitt liv. Jag höll på att dö av tristess. Hur som helst. Det jag saknade mest var ändå att kunna röra på mig. 
 
Idag har vi promenerat 8,5 km. Fy fasiken vad gött! 

I totally agree

Såg precis det här klippet från gårdagens Efter Tio. För det första tycker jag att det är fantastiskt hur Annas första reaktion när hennes lilla tjej gråter är att ta fram bröstet, live-tv eller inte, barnets behov går först. Jag vet precis hur det är, det är därför jag inte är helt bekväm med att gå ut bland folk hur som helst än, för att jag inte är redo att dra fram tutten i tid och otid. Jag beundrar verkligen de som gör det, varför inte. Att amma är något av det mest naturliga som finns. Går man på en badstrand ser man mer bröst än om en kvinna ammar sitt barn.
 
Anyhow, det jag reagerade mest på i klippet är hur människor väljer att exponera sina barn i bloggar, på Facebook och Instagram. Jag tycker att man ska göra det som känns rätt men jag själv och min sambo har valt att inte lägga upp foton på Lilla E. Sambon är en av få som varken har Facebook eller Instagram och känner därför att han inte skulle ha någon som helst kontroll om det cirkulerade bilder på vårt barn. Jag vill bara inte. Lilla E kan inte bestämma om hon vill synas eller inte så därför låter vi bli. Jag har för mig, det var så förr, att både Facebook och Instagram äger rättigheterna till samtliga bilder. Det betyder alltså att bilden på mitt barn skulle kunna dyka upp var som helst, sålt av någon annan. 
 
Det mest spännande är att vi fått be alla som besökt oss sedan vi fick barn att inte lägga upp bilder på henne. Vissa har skrattat och sagt "Ha ha, nej, eller hur." tills de har förstått att vi inte skojat. Andra har sagt "Eeeh, nähä, varför inte?" och så har vi varit med om de som lagt ut bild utan att fråga. Det är vårt barn, vi bestämmer, oavsett om det verkar helgalet så är det vårat val.
 
Är det så konstigt?

Socialt liv?!

Innan jag fick barn har jag alltid planerat och fantiserat om vilken social mamma jag ska vara. 
Inte slutar väl livet bara för att man får barn?
Jo, det gör det och nej, det gör det inte.
Att åka iväg och ta en spontanfika eller drink finns ju inte direkt på kartan.
Att äta middag med vänner går absolut. Det fina med det är att när barnet tröttnar på att sitta ensam i sin babysitter kan det skickas runt mellan middagsdeltagarna. Det extra fina med att ha besök är att man som förälder ofta får vila sin bärarm och till och med hinna med en kisspaus då och då.
 
Nu längtar jag till våren och barmark. Då ska det socialpromeneras med vagnen!

Det här med rosa och blå kläder

För någon vecka sedan var vi på BVC. Sköterskan hade en student med sig. 
Studenten såg på Lilla E som för dagen hade en vit body och bruna byxor på sig, och sa: "Åh vad söt. Är det en pojke?". På något sätt kändes det som att jag var tvungen att försvara mitt barn och sa snabbt "Nej, det är en tjej. Hon har inte så mycket hår, jag vet.". Som för att ursäkta att mitt barn inte ser ut som den lilla tjej hon är. 
 
När vi var på babymassagen kräktes Lilla E ner sin body så jag fick byta kläder innan vi gick hem. Ögonbryn höjdes när jag drog på henne en blå body och mörkbruna byxor. 
 
Mitt barn har rosa kläder och klänningar men hon har även blå, gröna och gula kläder. Är det idag så konstigt att jag inte har allt i ljusrosa? Jag tycker absolut att man kan klä sina barn i "pojkiga" eller "flickiga" kläder. Men jag väljer att klä mitt barn i kläder som är fina, oavsett färg!
 
Det värsta är att jag känner att jag måste "ursäkta" mig för att jag inte är övertydlig med vilket kön mitt barn har!
 
Det är kanske så enkelt att det är min egen inställning som måste ändras...
 
 
Eller så fortsätter vi klä vårt barn i det vi tycker är fint och skiter i vad andra tycker!

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

RSS 2.0