Det här med promenader

Redan i tionde graviditetsveckan kände jag av foglossning. Jag var sjukskriven tre och en halv månad. De längsta månaderna i mitt liv. Jag höll på att dö av tristess. Hur som helst. Det jag saknade mest var ändå att kunna röra på mig. 
 
Idag har vi promenerat 8,5 km. Fy fasiken vad gött! 

Den där jäkla fantastiska amningen

Varning för långt inlägg!
 
 
Varför varför varför pratade ingen om amning innan eller strax efter lilla E kommit?
 
Innan Esther kom hade jag megaångest inför amningen. Jag var så orolig för att den inte skulle fungera. Vad som inte skulle fungera visste jag nog inte egentligen. Jag hade bara hört att antingen så fungerar det eller så gör det inte det. 
Vi gick, som jag har skrivit om tidigare, på en sådan föräldragrupp där vi pratade i nästan två timmar om bara amning. Vi fick se film och barnmorskan hade en mjukistutte där hon demonstrerade bra och dåliga grepp. 
 
Min vän som fick en son tidigare samma år berättade att man efter förlossningen ligger med sitt barn mot bröstet. Barnet har sen två timmar på sig att hitta rätt och börja käka. Har hen inte lyckats efter två timmar får man hjälp. Ok, tänkte jag, två timmar är ju lång tid och då får vi chans att prova i lugn och ro.
 
När lilla E föddes la de henne på mitt bröst. Eftersom förlossningen gick så otroligt snabbt lät moderkakan vänta på sig. I nästan en halvtimme väntade vi. När jag var ihoplappad och klar gick barnmorskan ut. Undersköterskan som varit med under förlossningen kom fram till mig och frågade om jag tänkt att amma. Ja, svarade jag. Hon la Esther bredvid mig på sidan, tryckte in bröstvårtan i hennes mun, satte min hand på mitt bröst och sa: "Sådär, håll här så att hon får luft." sedan gick hon. Eh, jaha, ok, sa jag lydigt. Jag kan inte minnas hur det kändes just då, jag var i lite av ett chocktillstånd. Så skulle det ju inte gå till! Vi skulle ju få mysa i två timmar och hitta rätt själva. Jag tog upp situationen med sambon långt senare och han berättade att han också reagerade men han ville inte ta upp det med mig eftersom amningen har varit ett känsligt ämne fram till nu.
 
När vi kom till BB var det matdags igen och fy fan vad ont det gjorde. Jag grät och Esther skrek. Hela min kropp spände sig på grund av smärtan. Jag frågade personalen om det verkligen skulle göra så ont. Njaaa, fick jag till svar, det kan göra lite ont direkt när barnet tar tag. Men vad tusan? Det smärtade i hela mitt bröst och strålade ut i armarna under precis hela amningen, inte bara i början. Var det fel på just mig? Jag frågade hur jag skulle hålla Esther. Jag har ju sett andra amma men det är inte så lätt som det ser ut. Jag fick hjälp av en barnmorska. Jag höll krampaktigt tag om brösten för att lilla näsan skulle få luft. Barnmorskan frågade vad jag gjorde. Sa att jag inte skulle hålla så hårt, det kunde stoppa mjölken. Jag sa att jag blivit tillsagd att göra så. Och som försföderska gör man gärna som man blir tillsagd.
 
Jag fortsatte kämpa, fick smärtstillande och stöttning av sambon. Så fort lilla E skrek låste sig min kropp och jag började gråta. Jag visste att det finns amningsnapp att ta till hjälp men tänkte att den plockar de väl fram om det verkar behövas. Icke! Efter två dygn av gråt och smärta fick jag prova och ja, det hjälpte något. Jag tänkte någonstans att det skulle bli bättre så snart vi kom hem. 
 
När vi kom hem skaffade vi amningsnappar, amningskudde och bröstvårtskräm. Allt för att underlätta. Smärtan höll i sig. Jag vägrade ge mig. En kväll fick jag för mig att ta fram bröstpumpen och prova. I tjugo minuter höll jag på och fick ut några ynka droppar, sammanlagt 20ml. Jag pratade med en vän som sa att hon hade fått ut minst 100ml, utan problem. 
 
Vid vägningen gick Esther upp max 40 gram i veckan. Jag förstod ingenting, kände mig värdelös. Jag ammade ju jämt, trots fruktansvärd smärta. Jag fick tipset att försöka väcka henne var femte minut. På kvällarna och nätterna skrek hon i timmar. Jag ammade och ammade. Vid viktkontrollen veckan därpå hade hon ökat 10 gram. Jag frågade då om jag kunde ge ersättning på kvällen. Tack och lov har vi en fantastisk BVC-sköterska som tyckte att det lät som en bra idé om vi kände att det behövdes. Esther var då tre veckor och har sedan dess fått flaska varje kväll innan läggdags. Hon ökar nu precis så mycket som hon ska. Hon är nöjd och somnar finfint på kvällen. 
 
Efter en månad slutade jag med amningsnappen på natten. Efter två månader slutade jag med den på dagen. Nu, efter tre månader fungerar amningen toppenbra. Jag provade pumpa ur förra veckan och fick på tio minuter ut 120ml! Så jäkla nöjd! 
 
Jag önskar att jag hade fått mer stöttning och förståelse på BB. Att någon talat om för mig VAD som kan krångla med amning. Jag läste någonstans att det i Sverige är förbjudet enligt lag att marknadsföra mjölkersättning. Det är ok att göra reklam för cigg och sprit men inte för ersättning. Jag är glad att jag inte gav upp amningen men om jag hade slutat, hade jag varit en dålig mamma då? Varför öka ångesten genom att göra ersättning till något "förbjudet"? 
 
 

Pappor kan också

Idag var vi och tog den fruktade 3-månaderssprutan. Dottern satt så glatt i pappans knä och kikade förundrat på sköterskan. Nålen stack igenom huden i det lilla knubblåret, ingen reaktion. Sköterskan började spruta, då kom det, gallskriket. Usch, vad jobbigt det var. Men att inte ta vaccin är inget alternativ för oss. Vet att det finns andra som inte vill ge det till sina barn men, som sagt, inget alternativ för oss.
 
Hur som helst. Nästa spruta togs/gavs även denna under gallskrik. När sprutorna var klara säger vår BVC-sköterska: "Så ja, ska mamma ta över och trösta." Eeeh va? Dottern satt utmärkt i pappans knä. Ja, hon var ledsen och skrek men det var ju enbart på grund av sprutorna. Varför tro/anta att mamma kan trösta så mycket bättre än pappa? Ibland är det tvärtom hemma hos oss. Tyvärr är vi som är mammor ibland "bara" mjölkkossor så här i början. Vi luktar mjölk och jag känner ibland att lilla E har svårt att komma till ro hos mig. Hon vet ju att hon kan få amma, vilket är något av det bästa hon vet.
 
Anyhow, jag blev väldigt irriterad på att jag som mamma ska vara så mycket bättre att vara hos när man är ledsen, än det är hos pappa. Jag valde att inte svara men tog inte dottern heller. Jag försökte hjälpa till att trösta men tog inte över.Lilla E har det minst lika bra i pappas famn!
 
Nu är det lite febrigt och hängigt här men det går över...

I totally agree

Såg precis det här klippet från gårdagens Efter Tio. För det första tycker jag att det är fantastiskt hur Annas första reaktion när hennes lilla tjej gråter är att ta fram bröstet, live-tv eller inte, barnets behov går först. Jag vet precis hur det är, det är därför jag inte är helt bekväm med att gå ut bland folk hur som helst än, för att jag inte är redo att dra fram tutten i tid och otid. Jag beundrar verkligen de som gör det, varför inte. Att amma är något av det mest naturliga som finns. Går man på en badstrand ser man mer bröst än om en kvinna ammar sitt barn.
 
Anyhow, det jag reagerade mest på i klippet är hur människor väljer att exponera sina barn i bloggar, på Facebook och Instagram. Jag tycker att man ska göra det som känns rätt men jag själv och min sambo har valt att inte lägga upp foton på Lilla E. Sambon är en av få som varken har Facebook eller Instagram och känner därför att han inte skulle ha någon som helst kontroll om det cirkulerade bilder på vårt barn. Jag vill bara inte. Lilla E kan inte bestämma om hon vill synas eller inte så därför låter vi bli. Jag har för mig, det var så förr, att både Facebook och Instagram äger rättigheterna till samtliga bilder. Det betyder alltså att bilden på mitt barn skulle kunna dyka upp var som helst, sålt av någon annan. 
 
Det mest spännande är att vi fått be alla som besökt oss sedan vi fick barn att inte lägga upp bilder på henne. Vissa har skrattat och sagt "Ha ha, nej, eller hur." tills de har förstått att vi inte skojat. Andra har sagt "Eeeh, nähä, varför inte?" och så har vi varit med om de som lagt ut bild utan att fråga. Det är vårt barn, vi bestämmer, oavsett om det verkar helgalet så är det vårat val.
 
Är det så konstigt?

Ropa inte hej...

Jag skulle aldrig ha sagt det högt. Nu vägrar lillskrutt sova i sin vagn. Trots att hon är supertrött och alldeles rödögd. Nä, vid tutten ska det sovas! Inte blir det mycket gjort för mamman.

Jo här sover vi

Jag har belönats med en fantastiskt fin och trött dotter. Jag har nu fått sova åtta timmar, två nätter i rad. Lyxigt värre! Mitt lilla hjärtegull har vaknat, ätit och sen somnat om en stund till.

Jag har läst att man kan börja sätta rutiner för barn vid tre månader. Nu närmar vi oss och jag har insett att jag inte vet hur, var och när vi ska göra saker. Fram till nu har vi enbart gått på känsla. Hon har ätit när hon har verkat hungrig och fått sova när hon har varit sömnig. Hur tusan ska vi göra nu? Är det tokigt att försöka styra eller mår lilla E bäst av att jag bestämmer när och hur vi gör saker?

Det nya nu är i alla fall att hon sover ensam på dagen, inte i mitt knä! Det är toppen att ha uteplats där vi kan ställa ut vagnen under middagslurerna!

Den...

...när dottern tycker att tjugo över fem är en bra tid att börja dagen för att sedan somna om när jag är påklädd och klar. Argh!

Socialt liv?!

Innan jag fick barn har jag alltid planerat och fantiserat om vilken social mamma jag ska vara. 
Inte slutar väl livet bara för att man får barn?
Jo, det gör det och nej, det gör det inte.
Att åka iväg och ta en spontanfika eller drink finns ju inte direkt på kartan.
Att äta middag med vänner går absolut. Det fina med det är att när barnet tröttnar på att sitta ensam i sin babysitter kan det skickas runt mellan middagsdeltagarna. Det extra fina med att ha besök är att man som förälder ofta får vila sin bärarm och till och med hinna med en kisspaus då och då.
 
Nu längtar jag till våren och barmark. Då ska det socialpromeneras med vagnen!

Det här med rosa och blå kläder

För någon vecka sedan var vi på BVC. Sköterskan hade en student med sig. 
Studenten såg på Lilla E som för dagen hade en vit body och bruna byxor på sig, och sa: "Åh vad söt. Är det en pojke?". På något sätt kändes det som att jag var tvungen att försvara mitt barn och sa snabbt "Nej, det är en tjej. Hon har inte så mycket hår, jag vet.". Som för att ursäkta att mitt barn inte ser ut som den lilla tjej hon är. 
 
När vi var på babymassagen kräktes Lilla E ner sin body så jag fick byta kläder innan vi gick hem. Ögonbryn höjdes när jag drog på henne en blå body och mörkbruna byxor. 
 
Mitt barn har rosa kläder och klänningar men hon har även blå, gröna och gula kläder. Är det idag så konstigt att jag inte har allt i ljusrosa? Jag tycker absolut att man kan klä sina barn i "pojkiga" eller "flickiga" kläder. Men jag väljer att klä mitt barn i kläder som är fina, oavsett färg!
 
Det värsta är att jag känner att jag måste "ursäkta" mig för att jag inte är övertydlig med vilket kön mitt barn har!
 
Det är kanske så enkelt att det är min egen inställning som måste ändras...
 
 
Eller så fortsätter vi klä vårt barn i det vi tycker är fint och skiter i vad andra tycker!

Babymassage

Igår var vi på vår första babymassage. Det var vi och tre mammor+barn till.
För mig var det ett stort steg att ta mig utanför hemmet utan sambo eller mamma till hjälp. 
Det gick väldigt bra och lilla E verkade tycka det var mysigt.
Hon "pratade" på för fullt, kräktes och pruttade så att det ekade i rummet. 
 
Nästa vecka kör vi igen!

Livet som 2+1

Oj vad dagarna flyger förbi. 
Vi har precis genomlidit några sex-veckors-tillväxt dagar och nätter där lilla E har totalvägrat sömn!
Hon avslutade dock perioden med att sova helt själv i sin korg i fem(!) timmar i sträck. Barnet som totalvägrat att ligga ensam sover nu helt själv och har gjort det i två nätter. Jisses vad mycket plats vi har i sängen nu. Men, det är väl bara att njuta fram till nästa period av sömnlöshet.
 
Det är så konstigt det här med känslor. Jag har hela tiden sedan E föddes längtat till nästa steg, när hon ska le, prata, gå etc. Nu när hon vuxit ur första bebisstorleken på kläder, ler och jollrar saknar jag det lilla nyfödda knyttet vi hade för några veckor sedan. Hur tusan ska jag ha det? Måste försöka sluta längta och sakna och istället njuta av nuet!

Tidsfördriv

Att få tiden att gå under mammaledigheten är inga problem. Dagarna och veckorna flyger förbi. Barnet växer (äntligen) och jag krymper (sakta men säkert).
Nu har jag fått ett sådant barn som inte gärna är ensam eller snarare hon totalvägrar all sorts ensamhet. Att vara nära nära konstant är inte bara mysigt utan ett måste. Detta gör att jag har svårt att göra saker som kräver mer än en arm. Vi hänger mest i soffan eller sängen, jag och lilla E. Jag behöver trots allt någon sorts stimulans när jag bara sitter eller ligger. Därför brukar vi börja dagen med amning samtidigt som vi lyssnar på Vinter i P1. När vi sedan förflyttat oss till soffan plöjer vi några avsnitt av Drop Dead Diva för att sedan läsa lite Hormoner & Hemorrojder.
 
Jag längtar lite lagom tills det blir varmare ute och lillan är stor nog att åka på lite äventyr. Tills dess bäddar vi ner oss i soffan och myser medan graderna ute sjunker.

En månad

Imorgon blir vår lilla tjej en månad gammal. Först igår såg jag på henne och insåg att hon ska stanna hos oss jämt! Hon är inte bara en lånebebis utan hon är vår alldeles egna. Vi jobbar hela dagarna på att lära känna varandra, hon och jag. Mest myser vi i soffan och promenerar. Dock är ju inte väglaget det bästa efter sex månader med foglossning men jag kämpar på. Imorgon ska vi på ytterligare ett BVC-besök för att se om damen behagar gå upp i vikt efter en vecka med amning + ersättning.

Littlephant

När tiden och sömnen inte räcker till blir det mesta lidande. Jag ska inte klaga, vi har det fint, vaket men fint.

Sprang in en snabbis på Lindex medan barn och sambo väntade i bilen. Skulle köpa strumpor till lilla damen men kunde inte låta bli att raffsa åt mig några andra saker, nödvändiga sådana samt icke nödvändiga. Bland annat införskaffades dessa fina kalasbyxor som lilla E fick ha på sig igår för att fira att det var lördag.

Det här med barn

Efter att ha väntat och längtat så att jag nästan gav upp kom hon, lilla E och fort gick det. På 4 timmar från första värken, var hon ute. Att föda barn var... inte så farligt som jag trodde. Jag vet att de finns de som ligger i timmar med värkar och det kan jag tänka mig är jobbigt och frustrerande. Det är alltid jobbigt att inte veta hur lång tid det ska ta. Jag hade värkar dygnet innan hon föddes men de avtog, oj vad ledsen jag var! Jag ville ju inget annat än att föda barn. När värkarna väl satte igång kvällen efter blev de starka och täta direkt så jag slapp all "onödig" väntan. Vi åkte in, blev inlagda, 2,5 timme senare efter ett misslyckat försök till att sätta epidural, började krystvärkarna och 12 minuter senare är lillsnuttan född! Jag blundade mig igenom värkarna, tillsammans med en jäkla massa lustgas. Och ja, det svider att föda barn men inte var det så fruktansvärt som jag hade trott. Något jag inte var inställd på som fortfarande är jobbigt och frustrerande är hur ont det gör att amma! Det är det ingen som talar om! "Att föda barn gör ont, bla bla bla..." Men inget om amningen! Hur bröstvårtorna blöder, ömsar skinn och är fulla med blåsor. Hur det gör ont i varje liten del av kroppen och varenda liten muskel spänner sig så snart barnet gråter och visar att det vill äta. Hela min kropp skrek "Nej!!!". Varför pratar ingen om det? På föräldragruppen vi gick på fick vi se filmer om amning och vi diskuterade ämnet men aldrig hörde jag någon prata om ofantlig smärta så att man vill slita ut sina bröst! Och ja, det blir bättre, lite för varje gång men vägen till det här fina som ska knyta band mellan mig och mitt barn, är fortfarande lång! Jag kämpar varje dag. Försöker känna glädje när hon vaknar för jag vet att vakentid = amningstid. Jag vägrar att ge upp. Jag har bestämt mig sedan länge för att amma mitt barn och det ska jag göra också!! 

Och så kom hon...

Mitt älskade lilla hjärta! Åtta dagar efter beräknat datum, långt från alla namnsdagar och 121212-datum! Den finaste ungen i världen!

Kom igen då!

Nu är jag så gott som redo för bebis! BB-väskan är packad, alla kläder är tvättade, blöjor inhandlade, vagn+spjälsäng+korg färdigbäddade! På fredag ska jag börja sörpla hallonbladste, får se om det kan sätta igång magen!

Finaste korgen som jag fyndade på Blocket för ynka 200 riksdaler! Med lakan från HM Home, filt tradera och mobil Pumpkin of Sweden.

Nu så

Äntligen har vi internet här ute på "landsbygden", yay!!
 
Så, vad har hänt den senaste veckan?
Jo, mina fina rosa pärla (bilen, inget snuskigt) säckade ihop efter att ha bott ifrån stan i fyra dagar. Sambon kom upprusande i panik en morgon och sa att backen inte gick att lägga i. Fantastiskt när vi inte bor mitt i stan och kan föda barn lite när som helst nu. 
Jag ringde verkstaden som hade tid först idag, över en vecka senare. Jag har brutit ihop, gråtit och haft allmän superångest över hur vi ska klara oss utan bil. Nog för att vi har råd att köpa en ny men inte nu!! Projektet att sälja den gamla, leta på en ny etc. mitt i allt kändes som världens projekt. 
Igår kom bogseraren och körde bilen till verkstaden och idag ringde de och berättade att det var dåligt med kopplinsvätska och att den nu är påfylld.... that was it! Jag dog lite av lättnad! 
 
I lördags överraskade min närmaste familj och vänner med en babyshower! Jisses vad glad jag blev. Jag fick provsmaka barnmat och svara på frågor om nyfödde bebisar, med varierat resultat. Får nog läsa på lite till, ha ha. Jag/vi/bebis fick en blöjtårta, en massa fina småpresenter och det babygym jag har suktat efter men tyckt att det var lite väl dyrt! Fina fina vänner och familj!
Ska trolla fram lite bilder på sakerna.

Sängmobiler

Idag fick vi hem bebis fina sängmobiler vi beställde i början av veckan. Och ja, vi köpte två. En till spjälsängen och en till korgen. Eftersom de mobiler vi fastnade för varken hade arm eller speldosa köpte jag en mobil billigt på tradera, med speldosa. Dock spelar den blinka lilla stjärna i superfart så vi får se om det verkar lugnande på lillskrutten. 
 
Pumpkin, Mjuk mobil med spegel
 
Pumpkin, Mobil, Blå/grön/brun
 
Båda mobilerna är av märket Pumpkin of Sweden och köpta på lekmer.se.
 
Vi passade på att köpa en matchande lampskärm. Det är så svårt att hålla sig när det kommer till bebisinköp. 
 
Pumpkin, Uggla, Lampskärm

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

RSS 2.0