Det här med promenader

Redan i tionde graviditetsveckan kände jag av foglossning. Jag var sjukskriven tre och en halv månad. De längsta månaderna i mitt liv. Jag höll på att dö av tristess. Hur som helst. Det jag saknade mest var ändå att kunna röra på mig. 
 
Idag har vi promenerat 8,5 km. Fy fasiken vad gött! 

Den där jäkla fantastiska amningen

Varning för långt inlägg!
 
 
Varför varför varför pratade ingen om amning innan eller strax efter lilla E kommit?
 
Innan Esther kom hade jag megaångest inför amningen. Jag var så orolig för att den inte skulle fungera. Vad som inte skulle fungera visste jag nog inte egentligen. Jag hade bara hört att antingen så fungerar det eller så gör det inte det. 
Vi gick, som jag har skrivit om tidigare, på en sådan föräldragrupp där vi pratade i nästan två timmar om bara amning. Vi fick se film och barnmorskan hade en mjukistutte där hon demonstrerade bra och dåliga grepp. 
 
Min vän som fick en son tidigare samma år berättade att man efter förlossningen ligger med sitt barn mot bröstet. Barnet har sen två timmar på sig att hitta rätt och börja käka. Har hen inte lyckats efter två timmar får man hjälp. Ok, tänkte jag, två timmar är ju lång tid och då får vi chans att prova i lugn och ro.
 
När lilla E föddes la de henne på mitt bröst. Eftersom förlossningen gick så otroligt snabbt lät moderkakan vänta på sig. I nästan en halvtimme väntade vi. När jag var ihoplappad och klar gick barnmorskan ut. Undersköterskan som varit med under förlossningen kom fram till mig och frågade om jag tänkt att amma. Ja, svarade jag. Hon la Esther bredvid mig på sidan, tryckte in bröstvårtan i hennes mun, satte min hand på mitt bröst och sa: "Sådär, håll här så att hon får luft." sedan gick hon. Eh, jaha, ok, sa jag lydigt. Jag kan inte minnas hur det kändes just då, jag var i lite av ett chocktillstånd. Så skulle det ju inte gå till! Vi skulle ju få mysa i två timmar och hitta rätt själva. Jag tog upp situationen med sambon långt senare och han berättade att han också reagerade men han ville inte ta upp det med mig eftersom amningen har varit ett känsligt ämne fram till nu.
 
När vi kom till BB var det matdags igen och fy fan vad ont det gjorde. Jag grät och Esther skrek. Hela min kropp spände sig på grund av smärtan. Jag frågade personalen om det verkligen skulle göra så ont. Njaaa, fick jag till svar, det kan göra lite ont direkt när barnet tar tag. Men vad tusan? Det smärtade i hela mitt bröst och strålade ut i armarna under precis hela amningen, inte bara i början. Var det fel på just mig? Jag frågade hur jag skulle hålla Esther. Jag har ju sett andra amma men det är inte så lätt som det ser ut. Jag fick hjälp av en barnmorska. Jag höll krampaktigt tag om brösten för att lilla näsan skulle få luft. Barnmorskan frågade vad jag gjorde. Sa att jag inte skulle hålla så hårt, det kunde stoppa mjölken. Jag sa att jag blivit tillsagd att göra så. Och som försföderska gör man gärna som man blir tillsagd.
 
Jag fortsatte kämpa, fick smärtstillande och stöttning av sambon. Så fort lilla E skrek låste sig min kropp och jag började gråta. Jag visste att det finns amningsnapp att ta till hjälp men tänkte att den plockar de väl fram om det verkar behövas. Icke! Efter två dygn av gråt och smärta fick jag prova och ja, det hjälpte något. Jag tänkte någonstans att det skulle bli bättre så snart vi kom hem. 
 
När vi kom hem skaffade vi amningsnappar, amningskudde och bröstvårtskräm. Allt för att underlätta. Smärtan höll i sig. Jag vägrade ge mig. En kväll fick jag för mig att ta fram bröstpumpen och prova. I tjugo minuter höll jag på och fick ut några ynka droppar, sammanlagt 20ml. Jag pratade med en vän som sa att hon hade fått ut minst 100ml, utan problem. 
 
Vid vägningen gick Esther upp max 40 gram i veckan. Jag förstod ingenting, kände mig värdelös. Jag ammade ju jämt, trots fruktansvärd smärta. Jag fick tipset att försöka väcka henne var femte minut. På kvällarna och nätterna skrek hon i timmar. Jag ammade och ammade. Vid viktkontrollen veckan därpå hade hon ökat 10 gram. Jag frågade då om jag kunde ge ersättning på kvällen. Tack och lov har vi en fantastisk BVC-sköterska som tyckte att det lät som en bra idé om vi kände att det behövdes. Esther var då tre veckor och har sedan dess fått flaska varje kväll innan läggdags. Hon ökar nu precis så mycket som hon ska. Hon är nöjd och somnar finfint på kvällen. 
 
Efter en månad slutade jag med amningsnappen på natten. Efter två månader slutade jag med den på dagen. Nu, efter tre månader fungerar amningen toppenbra. Jag provade pumpa ur förra veckan och fick på tio minuter ut 120ml! Så jäkla nöjd! 
 
Jag önskar att jag hade fått mer stöttning och förståelse på BB. Att någon talat om för mig VAD som kan krångla med amning. Jag läste någonstans att det i Sverige är förbjudet enligt lag att marknadsföra mjölkersättning. Det är ok att göra reklam för cigg och sprit men inte för ersättning. Jag är glad att jag inte gav upp amningen men om jag hade slutat, hade jag varit en dålig mamma då? Varför öka ångesten genom att göra ersättning till något "förbjudet"? 
 
 

Why?!

 
På riktigt?!

På riktigt?

Usch! När jag läser den här artikeln mår jag riktigt dåligt!
Min förlossning gick ju väldigt väldigt snabbt och jag och min sambo var ensamma ganska ofta i förlossningssalen men jag kände aldrig att vi var övergivna eller att personalen inte hade tid, tvärtom. 
Nu är säkert december en bra månad att föda barn på för att det känns som att det inte föds lika många barn då som andra månader. 
Att som förstföderska få ligga ensam och orolig på en handikapptoalett är verkligen ett skräckscenario.
Något måste göras!!

Det här med barn

Efter att ha väntat och längtat så att jag nästan gav upp kom hon, lilla E och fort gick det. På 4 timmar från första värken, var hon ute. Att föda barn var... inte så farligt som jag trodde. Jag vet att de finns de som ligger i timmar med värkar och det kan jag tänka mig är jobbigt och frustrerande. Det är alltid jobbigt att inte veta hur lång tid det ska ta. Jag hade värkar dygnet innan hon föddes men de avtog, oj vad ledsen jag var! Jag ville ju inget annat än att föda barn. När värkarna väl satte igång kvällen efter blev de starka och täta direkt så jag slapp all "onödig" väntan. Vi åkte in, blev inlagda, 2,5 timme senare efter ett misslyckat försök till att sätta epidural, började krystvärkarna och 12 minuter senare är lillsnuttan född! Jag blundade mig igenom värkarna, tillsammans med en jäkla massa lustgas. Och ja, det svider att föda barn men inte var det så fruktansvärt som jag hade trott. Något jag inte var inställd på som fortfarande är jobbigt och frustrerande är hur ont det gör att amma! Det är det ingen som talar om! "Att föda barn gör ont, bla bla bla..." Men inget om amningen! Hur bröstvårtorna blöder, ömsar skinn och är fulla med blåsor. Hur det gör ont i varje liten del av kroppen och varenda liten muskel spänner sig så snart barnet gråter och visar att det vill äta. Hela min kropp skrek "Nej!!!". Varför pratar ingen om det? På föräldragruppen vi gick på fick vi se filmer om amning och vi diskuterade ämnet men aldrig hörde jag någon prata om ofantlig smärta så att man vill slita ut sina bröst! Och ja, det blir bättre, lite för varje gång men vägen till det här fina som ska knyta band mellan mig och mitt barn, är fortfarande lång! Jag kämpar varje dag. Försöker känna glädje när hon vaknar för jag vet att vakentid = amningstid. Jag vägrar att ge upp. Jag har bestämt mig sedan länge för att amma mitt barn och det ska jag göra också!! 

Fan!

Ber om ursäkt att det dröjt med uppdatering. Anledningen är helt enkelt att min bloggapp i mobilen inte har fungerat! Jag tycker att det är så sjukt bra och enkelt att blogga genom appen! Ibland går jag in och fixar lite länkar och liknande i datorn i efterhand.

Hur som helst så är jag lika gravid som sist! I måndags skulle barnet i fråga komma men icke! Jag är nu gravid i v.41!!! I tionde månaden!!! Tionde!!! Känner mig så jäkla lurad! Var är barnet? Jag tänkte att h*n skulle hålla sig till idag 12.12.12 men nej, det passade visst inte heller herrn eller damen! Jag skiter i det här nu! Jag kommer aldrig att få träffa mitt barn! Alla och då menar jag precis ALLA har redan fött sina barn före mig! De som är gravida oavsett hur långt gångna, kommer också föda före mig! Argh!!!

Kaos

Fy bubblan vilket snöoväder det är idag! Tanken var att jag skulle åka och handla med min mamma men ingen som inte måste bör ge sig ut i snöyran. Istället har jag spenderat första delen av dagen i soffan drickandes varm choklad och te.

Känner mig allmänt trött idag och barnmorskan har sagt att jag ska sova när jag kan, oavsett tid på dygnet så därmed säger jag tack och god natt trots att klockan är mitt på dagen!

Finbesök

Eftersom jag är helt slut just nu har jag sagt ifrån alla sorters visiter i hemmet. Men när finaste vännerna som har ställt upp så oerhört mycket ville komma över en sväng på en fika kunde och framförallt VILLE jag inte säga nej! Så vad annat gör man än att duka upp med fikabröd, kaffe och varm choklad med marshmallows och grädde?

Första advent

Jag lever ihop med en julfascist! Det betyder att jag inte har fått dricka julmust och inte äta något juligt förrän den här helgen! Så igår när första advent äntligen var här, dukade vi upp till adventsmys. Vi drack bourbonlagrad julmust från Nygårda, åt Claras mazarinsockerkaka och saffransskorpor medan ljusen brann i hela hemmet och vi såg helgens avsnitt av julkalendern. Och nej, fortfarande ingen bebis!

Gårdagens svacka

Igår var inte den bästa dagen att vara jag. Sambon proklamerade igår innan läggdags att han kände sig krasslig. Jag sa att han skulle ge tusan i att bli sjuk, det har vi inte tid med! Vem vaknade superhängig imorse? Känner mig väldigt opigg men trots detta väldigt redo att föda barn! Ska försöka få mig lite sömn under helgen tillsammans med en massa hallonbladste och färsk ananas.

Det här med att vara gravid

Jag tycker alltid att jag läst och hört att gravid kvinnor har ett glow över sig, att de ser sådär äckligt heliga ut. Jag trodde att det var något som hände när man blev befruktad, att hela kroppen skulle få något fint och lugnt över sig. Fel fel fel vill jag bara säga. Det klart att det är smått fantastiskt det här med att något så litet, nästan icke-existerande kan bli till en liten människa. Jag och sambon har diskuterat det faktum att vissa kallar det mirakel och ja, har man kämpat länge känns det nog som ett mirakel men för oss, nä så svårt var det inte! Väldigt enkelt gick det faktiskt. Hur som helst så måste jag säga att graviditeten i sig än så länge har varit något av ett helvete. Nu när jag tänker tillbaka på de gångna 38 veckorna så har jag haft ont, ondare än någonsin tidigare och då har jag inte ens fött än. Ja, smärta är övergående och jag VET att jag kommer att ha glömt allt så snart jag har mitt lilla troll i min famn. Just nu är bland det bästa jag vet andra som skakar på huvudet och grimaserar lite när de ser tillbaka på sina graviditeter. Det är så skönt att veta att jag inte är ensam. Alla gravida kvinnor mår inte toppen, känner sig som heliga Maria och att de är med om ett mirakel. Jag är sjukt less bara på alla bilder på gravidmagar på Facebook och Instagram tillsammans med ett leende, utsövt ansikte, print screens på samtliga graviditetsappar om hur långt gången man är tillsammans med små söta "Åh vad vi längtar", "Snart är du här hos oss" och "Mammas och pappas mirakel". Jag är less, jag vill föda barn nu, jag vill inte ha ont mer! 

Bullen i ugnen

Bebis höll med mig och bestämde sig för att igår var inte dagen att födas!

När jag först räknade ut att vi skulle få barn i december tänkte jag att det var halvt katastrof, vem vill fylla år i december? Nu när jag fått för mig att det snart kommer att ploppa ut ett barn känner jag att jag ju vill ha en decemberbebis. Vad är november för en tråkmånad att födas i? Det klart bebis ska ha födelsedag i självaste julmånaden! Men, det är väl lika bra att jag vänjer mig vid att inte ha någonting alls att säga till om!

Julkort Del 1

Jag varnade sambon på väg från bilen att jag hade plockat fram lite pyssel. När vi klev in hemma utbrast han "LITE pyssel? Hela bordet är ju fullt!!" Inte helt nöjd ha ha! Tur att jag hade "försorterat" så att undanplockandet gick i ett naffs!

Två julkort blev det i alla fall medan fina K lagade middag!

Sortering pågår

När sambon och jag packade ihop vår etta var till slut så less på att sortera saker i lådor att vi mest slängde ner allt lite här och var. Detta har resulterat i att en stor del av vår tid i nya hemmet går åt till att leta. Nu på eftermiddagen (efter en hel dags tupplurande) kände jag mig pysselsugen så jag har grävt i lådor och påsar och hittat en hel del av mina scrapbookinggrejer. Först ska jag sortera dem i fina lådor jag införskaffat sen ska det tillverkas julkort! Wehew!

Hormoner hormoner hormoner

Det här med att vara gravid alltså... Just nu är jag som en pubertetsstinn tonåring i kropp och sinne! Jag är sur, jag vrålgråter (vi pratar hyperventilering och flygande snor), jag har fått monsterfinnar såväl i ansiktet som på ryggen och jag luktar svett för första gången i mitt liv. Tänk om man kunde donera hormoner till bättre behövande. Jag skulle lätt låta någon stoppa in en kran och tappa ur mig lite. Och värre ska det bli säger de, när det är amningsdags. Just nu gråter jag för allt som inte går som det ska (vilket har varit lite väl mycket sista tiden), jag gråter när saker går bra av lättnad, jag gråter och blir arg på alla i min närhet när de inte gör "rätt" och jag gråter när de gör alldeles precis som önskat för att jag blir så glad och rörd. Hur ska det bli när jag har min fina lilla bebis i famnen? Tårarna kommer ju inte ha någon hejd! 
 
Nu ska jag nog låta några tårar rulla av tacksamhet för att jag kan bli och är gravid!

Homeparty

Under förmiddagen tog jag tag i mig själv och åkte på homeparty hos en kollega. Jag tycker att det är ganska mysigt att åka hem till någon annan, fika lite, titta på fina saker och shoppa lite. Denna gång var det "Zelected by Houze" som stod för försäljningen. Jag beställde bara två saker, men två ytterst fina saker.
 
 

Finaste K

Om det är något jag har lyckats med i livet så är det att hitta en fin karl! Jag har haft en ganska tuff graviditet och han har funnits där, lyssnat, masserat, tröstat, lagat mat, burit, släpat och allt annat de senaste åtta månaderna! Jag är så otroligt tacksam för allt han ställer upp på!
Han är utan tvekan mitt livs kärlek! Jag brukar försöka fixa små överraskningar till honom för att visa hur mycket han betyder! Idag får han något så klassiskt som blommor och choklad!!



Nu så

Äntligen har vi internet här ute på "landsbygden", yay!!
 
Så, vad har hänt den senaste veckan?
Jo, mina fina rosa pärla (bilen, inget snuskigt) säckade ihop efter att ha bott ifrån stan i fyra dagar. Sambon kom upprusande i panik en morgon och sa att backen inte gick att lägga i. Fantastiskt när vi inte bor mitt i stan och kan föda barn lite när som helst nu. 
Jag ringde verkstaden som hade tid först idag, över en vecka senare. Jag har brutit ihop, gråtit och haft allmän superångest över hur vi ska klara oss utan bil. Nog för att vi har råd att köpa en ny men inte nu!! Projektet att sälja den gamla, leta på en ny etc. mitt i allt kändes som världens projekt. 
Igår kom bogseraren och körde bilen till verkstaden och idag ringde de och berättade att det var dåligt med kopplinsvätska och att den nu är påfylld.... that was it! Jag dog lite av lättnad! 
 
I lördags överraskade min närmaste familj och vänner med en babyshower! Jisses vad glad jag blev. Jag fick provsmaka barnmat och svara på frågor om nyfödde bebisar, med varierat resultat. Får nog läsa på lite till, ha ha. Jag/vi/bebis fick en blöjtårta, en massa fina småpresenter och det babygym jag har suktat efter men tyckt att det var lite väl dyrt! Fina fina vänner och familj!
Ska trolla fram lite bilder på sakerna.

Som en ballong

I lördags åkte jag, sambon, min mor och far till Ikea för att handla de sista möblerna till bebis rum. Redan på fredagskvällen såg jag att mina anklar var svullna. På lördagen satt mina UGGs trångt och mina händer såg ut som ett par uppblåsta plasthandskar! Mamma tyckte att min mun såg svullen ut också.
På grund av flytt och annan stress har min redan slitna och onda kropp bestämt sig för att svälla upp i oanade proportioner! Inte kul! Jag har därför bestämt att imorgon ska jag göra absolut ingenting!! Jag ska ladda upp med säsong 1 och 2 av Mad Men som jag köpte för några år sedan men som har blivit liggande, krypa upp i soffan och bara mysa en hel dag!!

Så får det bli!

Picky Baby

Den lilla i magen har redan bestämd smak när det kommer till musik. Den kan vara precis blixt stilla, verka sovande när vi drar på Stones. Då blir det livat och hela magen vibrerar! Samma sak hände när Coldplay kom på tv idag, då skakades det rumpa inne i magen. Sambon försökte med 80-talssynt igår, det gick inte hem. När vi försöker sjunga och spela lite gitarr händer inget heller. Svårimpad bebis!

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

RSS 2.0