...om amning.

Redan i tionde graviditetsveckan kände jag av foglossning. Jag var sjukskriven tre och en halv månad. De längsta månaderna i mitt liv. Jag höll på att dö av tristess. Hur som helst. Det jag saknade mest var ändå att kunna röra på mig. 

 

Idag har vi promenerat 8,5 km. Fy fasiken vad gött! 

Idag var vi och tog den fruktade 3-månaderssprutan. Dottern satt så glatt i pappans knä och kikade förundrat på sköterskan. Nålen stack igenom huden i det lilla knubblåret, ingen reaktion. Sköterskan började spruta, då kom det, gallskriket. Usch, vad jobbigt det var. Men att inte ta vaccin är inget alternativ för oss. Vet att det finns andra som inte vill ge det till sina barn men, som sagt, inget alternativ för oss.

 

Hur som helst. Nästa spruta togs/gavs även denna under gallskrik. När sprutorna var klara säger vår BVC-sköterska: "Så ja, ska mamma ta över och trösta." Eeeh va? Dottern satt utmärkt i pappans knä. Ja, hon var ledsen och skrek men det var ju enbart på grund av sprutorna. Varför tro/anta att mamma kan trösta så mycket bättre än pappa? Ibland är det tvärtom hemma hos oss. Tyvärr är vi som är mammor ibland "bara" mjölkkossor så här i början. Vi luktar mjölk och jag känner ibland att lilla E har svårt att komma till ro hos mig. Hon vet ju att hon kan få amma, vilket är något av det bästa hon vet.

 

Anyhow, jag blev väldigt irriterad på att jag som mamma ska vara så mycket bättre att vara hos när man är ledsen, än det är hos pappa. Jag valde att inte svara men tog inte dottern heller. Jag försökte hjälpa till att trösta men tog inte över.Lilla E har det minst lika bra i pappas famn!

 

Nu är det lite febrigt och hängigt här men det går över...

 

Dottern tyckte att 6.00 var en bra tid för familjen att vakna.

Nej, nej, nej. Jag behöver sova liiite till.

 

 

 

Jag ringde min mamma och frågade om hon ville komma över. Hon ville det.

 

Glad men ganska trött (som sagt, 6.00).

 

De stackars sönderammade bröstvårtorna som aldrig hinner återhämta sig.

 

Har nyligen ätit lunch men, en mjukglass i solen skulle sitta fin fint.

 

Tvättmaskin och torktumlare. Tog emot att trycka godkänn med så många nollor. 

 

Facebook, Aftonbladet och sen lokaltidningen. Gäller att hålla sig uppdaterad på alla plan.

 

Äta middag men sambon, tvätta, duscha och natta barn. Lyxlivet kallar.

 

 

White Nights med Oh Land. Pepp!

 

Vi börjar hitta tillbaka till varandra efter ett långt uppehåll och stora förändringar i mitt liv.

 

Förmodligen samma som nu, ammade barn och kollade tv.

 

Inte helt otroligt med min fina sambo som är generös med komplimanger.

 

Lilla E nyss, när hon sov. Hon är söt att jag ibland måste stanna upp för att inse att hon är på riktigt.

 

Njae, fick lägga till installation av torktumlaren för att vi hade ett annat uttag. Har ju inte betalat än.

 

Soffbordet.

 

Amningslinne, kofta, trasiga leggings (de hela är nedspydda) och kjol.

 

Alltså, den här barnjackan från Lindex. Jag dör söthetsdöden. Dock inte så funktionell på en liten pluttistjej! 

 

Såg precis det här klippet från gårdagens Efter Tio. För det första tycker jag att det är fantastiskt hur Annas första reaktion när hennes lilla tjej gråter är att ta fram bröstet, live-tv eller inte, barnets behov går först. Jag vet precis hur det är, det är därför jag inte är helt bekväm med att gå ut bland folk hur som helst än, för att jag inte är redo att dra fram tutten i tid och otid. Jag beundrar verkligen de som gör det, varför inte. Att amma är något av det mest naturliga som finns. Går man på en badstrand ser man mer bröst än om en kvinna ammar sitt barn.

 

Anyhow, det jag reagerade mest på i klippet är hur människor väljer att exponera sina barn i bloggar, på Facebook och Instagram. Jag tycker att man ska göra det som känns rätt men jag själv och min sambo har valt att inte lägga upp foton på Lilla E. Sambon är en av få som varken har Facebook eller Instagram och känner därför att han inte skulle ha någon som helst kontroll om det cirkulerade bilder på vårt barn. Jag vill bara inte. Lilla E kan inte bestämma om hon vill synas eller inte så därför låter vi bli. Jag har för mig, det var så förr, att både Facebook och Instagram äger rättigheterna till samtliga bilder. Det betyder alltså att bilden på mitt barn skulle kunna dyka upp var som helst, sålt av någon annan. 

 

Det mest spännande är att vi fått be alla som besökt oss sedan vi fick barn att inte lägga upp bilder på henne. Vissa har skrattat och sagt "Ha ha, nej, eller hur." tills de har förstått att vi inte skojat. Andra har sagt "Eeeh, nähä, varför inte?" och så har vi varit med om de som lagt ut bild utan att fråga. Det är vårt barn, vi bestämmer, oavsett om det verkar helgalet så är det vårat val.

 

Är det så konstigt?

Via niotillfem som i sin tur via got a girl crush

 <a href="http://www.bloglovin.com/blog/510935/?claim=dskrrrrehgr">Följ min blogg med Bloglovin</a>

...när dottern tycker att tjugo över fem är en bra tid att börja dagen för att sedan somna om när jag är påklädd och klar. Argh!

Innan jag fick barn har jag alltid planerat och fantiserat om vilken social mamma jag ska vara. 

Inte slutar väl livet bara för att man får barn?

Jo, det gör det och nej, det gör det inte.

Att åka iväg och ta en spontanfika eller drink finns ju inte direkt på kartan.

Att äta middag med vänner går absolut. Det fina med det är att när barnet tröttnar på att sitta ensam i sin babysitter kan det skickas runt mellan middagsdeltagarna. Det extra fina med att ha besök är att man som förälder ofta får vila sin bärarm och till och med hinna med en kisspaus då och då.

 

Nu längtar jag till våren och barmark. Då ska det socialpromeneras med vagnen!

För någon vecka sedan var vi på BVC. Sköterskan hade en student med sig. 

Studenten såg på Lilla E som för dagen hade en vit body och bruna byxor på sig, och sa: "Åh vad söt. Är det en pojke?". På något sätt kändes det som att jag var tvungen att försvara mitt barn och sa snabbt "Nej, det är en tjej. Hon har inte så mycket hår, jag vet.". Som för att ursäkta att mitt barn inte ser ut som den lilla tjej hon är. 

 

När vi var på babymassagen kräktes Lilla E ner sin body så jag fick byta kläder innan vi gick hem. Ögonbryn höjdes när jag drog på henne en blå body och mörkbruna byxor. 

 

Mitt barn har rosa kläder och klänningar men hon har även blå, gröna och gula kläder. Är det idag så konstigt att jag inte har allt i ljusrosa? Jag tycker absolut att man kan klä sina barn i "pojkiga" eller "flickiga" kläder. Men jag väljer att klä mitt barn i kläder som är fina, oavsett färg!

 

Det värsta är att jag känner att jag måste "ursäkta" mig för att jag inte är övertydlig med vilket kön mitt barn har!

 

Det är kanske så enkelt att det är min egen inställning som måste ändras...

 

 

Igår var vi på vår första babymassage. Det var vi och tre mammor+barn till.

För mig var det ett stort steg att ta mig utanför hemmet utan sambo eller mamma till hjälp. 

Det gick väldigt bra och lilla E verkade tycka det var mysigt.

Hon "pratade" på för fullt, kräktes och pruttade så att det ekade i rummet. 

 

Nästa vecka kör vi igen!

Usch! När jag läser den här artikeln mår jag riktigt dåligt!

Min förlossning gick ju väldigt väldigt snabbt och jag och min sambo var ensamma ganska ofta i förlossningssalen men jag kände aldrig att vi var övergivna eller att personalen inte hade tid, tvärtom. 

Nu är säkert december en bra månad att föda barn på för att det känns som att det inte föds lika många barn då som andra månader. 

Att som förstföderska få ligga ensam och orolig på en handikapptoalett är verkligen ett skräckscenario.

Något måste göras!!

Oj vad dagarna flyger förbi. 

Vi har precis genomlidit några sex-veckors-tillväxt dagar och nätter där lilla E har totalvägrat sömn!

Hon avslutade dock perioden med att sova helt själv i sin korg i fem(!) timmar i sträck. Barnet som totalvägrat att ligga ensam sover nu helt själv och har gjort det i två nätter. Jisses vad mycket plats vi har i sängen nu. Men, det är väl bara att njuta fram till nästa period av sömnlöshet.

 

Det är så konstigt det här med känslor. Jag har hela tiden sedan E föddes längtat till nästa steg, när hon ska le, prata, gå etc. Nu när hon vuxit ur första bebisstorleken på kläder, ler och jollrar saknar jag det lilla nyfödda knyttet vi hade för några veckor sedan. Hur tusan ska jag ha det? Måste försöka sluta längta och sakna och istället njuta av nuet!

Att få tiden att gå under mammaledigheten är inga problem. Dagarna och veckorna flyger förbi. Barnet växer (äntligen) och jag krymper (sakta men säkert).

Nu har jag fått ett sådant barn som inte gärna är ensam eller snarare hon totalvägrar all sorts ensamhet. Att vara nära nära konstant är inte bara mysigt utan ett måste. Detta gör att jag har svårt att göra saker som kräver mer än en arm. Vi hänger mest i soffan eller sängen, jag och lilla E. Jag behöver trots allt någon sorts stimulans när jag bara sitter eller ligger. Därför brukar vi börja dagen med amning samtidigt som vi lyssnar på Vinter i P1. När vi sedan förflyttat oss till soffan plöjer vi några avsnitt av Drop Dead Diva för att sedan läsa lite Hormoner & Hemorrojder.

 

Jag längtar lite lagom tills det blir varmare ute och lillan är stor nog att åka på lite äventyr. Tills dess bäddar vi ner oss i soffan och myser medan graderna ute sjunker.

Efter att ha väntat och längtat så att jag nästan gav upp kom hon, lilla E och fort gick det. På 4 timmar från första värken, var hon ute. Att föda barn var... inte så farligt som jag trodde. Jag vet att de finns de som ligger i timmar med värkar och det kan jag tänka mig är jobbigt och frustrerande. Det är alltid jobbigt att inte veta hur lång tid det ska ta. Jag hade värkar dygnet innan hon föddes men de avtog, oj vad ledsen jag var! Jag ville ju inget annat än att föda barn. När värkarna väl satte igång kvällen efter blev de starka och täta direkt så jag slapp all "onödig" väntan. Vi åkte in, blev inlagda, 2,5 timme senare efter ett misslyckat försök till att sätta epidural, började krystvärkarna och 12 minuter senare är lillsnuttan född! Jag blundade mig igenom värkarna, tillsammans med en jäkla massa lustgas. Och ja, det svider att föda barn men inte var det så fruktansvärt som jag hade trott. Något jag inte var inställd på som fortfarande är jobbigt och frustrerande är hur ont det gör att amma! Det är det ingen som talar om! "Att föda barn gör ont, bla bla bla..." Men inget om amningen! Hur bröstvårtorna blöder, ömsar skinn och är fulla med blåsor. Hur det gör ont i varje liten del av kroppen och varenda liten muskel spänner sig så snart barnet gråter och visar att det vill äta. Hela min kropp skrek "Nej!!!". Varför pratar ingen om det? På föräldragruppen vi gick på fick vi se filmer om amning och vi diskuterade ämnet men aldrig hörde jag någon prata om ofantlig smärta så att man vill slita ut sina bröst! Och ja, det blir bättre, lite för varje gång men vägen till det här fina som ska knyta band mellan mig och mitt barn, är fortfarande lång! Jag kämpar varje dag. Försöker känna glädje när hon vaknar för jag vet att vakentid = amningstid. Jag vägrar att ge upp. Jag har bestämt mig sedan länge för att amma mitt barn och det ska jag göra också!! 

Och nej, fortfarande ingen bebis. Jag har börjat ge upp tanken på att mitt barn ska födas i år trots att jag vet att h*n snart är här.

 

Idag avundas jag alla som sett och lyssnat på luciatåg. Jag älskar lucia, det är något extra fint och magiskt över att lyssna på finstämmig sång i mörkret med bara ljus tända. Själv har jag precis avnjutit en luciakonsert på SVTplay. Det är det närmaste ett luciatåg jag kommer idag.

 

 

Jag brukar spara alla stearinstumpar som blir över efter höstens och vinterns alla ljus och smälta dem för att göra nya ljus. Superenkelt och pyssligt. Just idag hade vi en glasburk med ljus som doftar "ginger and passion" från Lagerhaus. Tyvärr brann bara mitten upp så att sidorna på burken var fortfarande fulla med stearin men ingen veke fanns kvar att elda. Jag skar loss stearinet som var kvar och blandade det med andra överblivna stearinpluttar. Smälte alltsammans i en gammal konservburk i vattenbad, stoppade i en veke från panduro i glasburken, hällde över stearinet och vips hade vi ett nytt väldoftande ljus!

 

Jag tycker alltid att jag läst och hört att gravid kvinnor har ett glow över sig, att de ser sådär äckligt heliga ut. Jag trodde att det var något som hände när man blev befruktad, att hela kroppen skulle få något fint och lugnt över sig. Fel fel fel vill jag bara säga. Det klart att det är smått fantastiskt det här med att något så litet, nästan icke-existerande kan bli till en liten människa. Jag och sambon har diskuterat det faktum att vissa kallar det mirakel och ja, har man kämpat länge känns det nog som ett mirakel men för oss, nä så svårt var det inte! Väldigt enkelt gick det faktiskt. Hur som helst så måste jag säga att graviditeten i sig än så länge har varit något av ett helvete. Nu när jag tänker tillbaka på de gångna 38 veckorna så har jag haft ont, ondare än någonsin tidigare och då har jag inte ens fött än. Ja, smärta är övergående och jag VET att jag kommer att ha glömt allt så snart jag har mitt lilla troll i min famn. Just nu är bland det bästa jag vet andra som skakar på huvudet och grimaserar lite när de ser tillbaka på sina graviditeter. Det är så skönt att veta att jag inte är ensam. Alla gravida kvinnor mår inte toppen, känner sig som heliga Maria och att de är med om ett mirakel. Jag är sjukt less bara på alla bilder på gravidmagar på Facebook och Instagram tillsammans med ett leende, utsövt ansikte, print screens på samtliga graviditetsappar om hur långt gången man är tillsammans med små söta "Åh vad vi längtar", "Snart är du här hos oss" och "Mammas och pappas mirakel". Jag är less, jag vill föda barn nu, jag vill inte ha ont mer!