Happy Birthday to Me

Idag fyller jag år, hipp hipp hurra till mig. Jag har bjudit föräldrarna på fika. En riktig gräddtårta, kolabullar och citron/blåbärsmuffins. Nu har jag major sockerkoma!

På tal...

...om amning.

Tumme ner

Varför kan jag aldrig somna när dottern har en bra natt? Nu är jag helt slut och bara halva dagen har gått. Skit!

Vegbiffar

Förra veckan testade jag ett recept på vegetariska biffar gjorda på quornfärs. De är gjorde med ägg och fetaost för att hålla ihop, vilket de knappt gjorde. Men gott smakade de!!
 
 
 

Påsken för tusan

 
Jag har ju inte berättat om min påsk. Sambon var hemma veckan innan påsk och veckan efter. Vi hade så otroligt mysigt med shoppingturer och långpromenader. 
 
 
'
På påskafton hade vi min bror med familj över på klassisk påsklunch. Känns så himla vuxet att ha högtidsluncher i mitt hem! Nu har vi ju så pass stort att vi får plats.
 
 
Vi åt färgade ägg och kokta ägg med mustach. Himla fint och mysigt var det.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det här med promenader

Redan i tionde graviditetsveckan kände jag av foglossning. Jag var sjukskriven tre och en halv månad. De längsta månaderna i mitt liv. Jag höll på att dö av tristess. Hur som helst. Det jag saknade mest var ändå att kunna röra på mig. 
 
Idag har vi promenerat 8,5 km. Fy fasiken vad gött! 

Den där jäkla fantastiska amningen

Varning för långt inlägg!
 
 
Varför varför varför pratade ingen om amning innan eller strax efter lilla E kommit?
 
Innan Esther kom hade jag megaångest inför amningen. Jag var så orolig för att den inte skulle fungera. Vad som inte skulle fungera visste jag nog inte egentligen. Jag hade bara hört att antingen så fungerar det eller så gör det inte det. 
Vi gick, som jag har skrivit om tidigare, på en sådan föräldragrupp där vi pratade i nästan två timmar om bara amning. Vi fick se film och barnmorskan hade en mjukistutte där hon demonstrerade bra och dåliga grepp. 
 
Min vän som fick en son tidigare samma år berättade att man efter förlossningen ligger med sitt barn mot bröstet. Barnet har sen två timmar på sig att hitta rätt och börja käka. Har hen inte lyckats efter två timmar får man hjälp. Ok, tänkte jag, två timmar är ju lång tid och då får vi chans att prova i lugn och ro.
 
När lilla E föddes la de henne på mitt bröst. Eftersom förlossningen gick så otroligt snabbt lät moderkakan vänta på sig. I nästan en halvtimme väntade vi. När jag var ihoplappad och klar gick barnmorskan ut. Undersköterskan som varit med under förlossningen kom fram till mig och frågade om jag tänkt att amma. Ja, svarade jag. Hon la Esther bredvid mig på sidan, tryckte in bröstvårtan i hennes mun, satte min hand på mitt bröst och sa: "Sådär, håll här så att hon får luft." sedan gick hon. Eh, jaha, ok, sa jag lydigt. Jag kan inte minnas hur det kändes just då, jag var i lite av ett chocktillstånd. Så skulle det ju inte gå till! Vi skulle ju få mysa i två timmar och hitta rätt själva. Jag tog upp situationen med sambon långt senare och han berättade att han också reagerade men han ville inte ta upp det med mig eftersom amningen har varit ett känsligt ämne fram till nu.
 
När vi kom till BB var det matdags igen och fy fan vad ont det gjorde. Jag grät och Esther skrek. Hela min kropp spände sig på grund av smärtan. Jag frågade personalen om det verkligen skulle göra så ont. Njaaa, fick jag till svar, det kan göra lite ont direkt när barnet tar tag. Men vad tusan? Det smärtade i hela mitt bröst och strålade ut i armarna under precis hela amningen, inte bara i början. Var det fel på just mig? Jag frågade hur jag skulle hålla Esther. Jag har ju sett andra amma men det är inte så lätt som det ser ut. Jag fick hjälp av en barnmorska. Jag höll krampaktigt tag om brösten för att lilla näsan skulle få luft. Barnmorskan frågade vad jag gjorde. Sa att jag inte skulle hålla så hårt, det kunde stoppa mjölken. Jag sa att jag blivit tillsagd att göra så. Och som försföderska gör man gärna som man blir tillsagd.
 
Jag fortsatte kämpa, fick smärtstillande och stöttning av sambon. Så fort lilla E skrek låste sig min kropp och jag började gråta. Jag visste att det finns amningsnapp att ta till hjälp men tänkte att den plockar de väl fram om det verkar behövas. Icke! Efter två dygn av gråt och smärta fick jag prova och ja, det hjälpte något. Jag tänkte någonstans att det skulle bli bättre så snart vi kom hem. 
 
När vi kom hem skaffade vi amningsnappar, amningskudde och bröstvårtskräm. Allt för att underlätta. Smärtan höll i sig. Jag vägrade ge mig. En kväll fick jag för mig att ta fram bröstpumpen och prova. I tjugo minuter höll jag på och fick ut några ynka droppar, sammanlagt 20ml. Jag pratade med en vän som sa att hon hade fått ut minst 100ml, utan problem. 
 
Vid vägningen gick Esther upp max 40 gram i veckan. Jag förstod ingenting, kände mig värdelös. Jag ammade ju jämt, trots fruktansvärd smärta. Jag fick tipset att försöka väcka henne var femte minut. På kvällarna och nätterna skrek hon i timmar. Jag ammade och ammade. Vid viktkontrollen veckan därpå hade hon ökat 10 gram. Jag frågade då om jag kunde ge ersättning på kvällen. Tack och lov har vi en fantastisk BVC-sköterska som tyckte att det lät som en bra idé om vi kände att det behövdes. Esther var då tre veckor och har sedan dess fått flaska varje kväll innan läggdags. Hon ökar nu precis så mycket som hon ska. Hon är nöjd och somnar finfint på kvällen. 
 
Efter en månad slutade jag med amningsnappen på natten. Efter två månader slutade jag med den på dagen. Nu, efter tre månader fungerar amningen toppenbra. Jag provade pumpa ur förra veckan och fick på tio minuter ut 120ml! Så jäkla nöjd! 
 
Jag önskar att jag hade fått mer stöttning och förståelse på BB. Att någon talat om för mig VAD som kan krångla med amning. Jag läste någonstans att det i Sverige är förbjudet enligt lag att marknadsföra mjölkersättning. Det är ok att göra reklam för cigg och sprit men inte för ersättning. Jag är glad att jag inte gav upp amningen men om jag hade slutat, hade jag varit en dålig mamma då? Varför öka ångesten genom att göra ersättning till något "förbjudet"? 
 
 

Underbara utveckling

I två dagar har vi haft skrik och gnäll. Så fort vi lägger ifrån oss lilla E så gallskriker hon. Det har varit så vid två tillfällen tidigare under hennes korta liv och vi antar att det är olika utvecklingsfaser. När man är mitt upp i det är det lätt att tappa förståndet och bli tokig. Jag tycker samtidigt så synd om mitt lilla hjärta och tröstar och tröstar. Och bär och bär. Och busar. Och sysselsätter.

En promenad lyckades jag klämma in i alla fall. Dock var den under protester sista halvtimmen. Oh well. När fasen är över har vi glömt att det var jobbigt och tidskrävande. När nästa utvecklingsfas anländer kommer vi nog ta ett dygn på oss att inse vad som är på gång, precis som vi gjort de tre första gångerna.

Då var det över

Nu har vi haft två fantastiskt fina veckor ihop, sambon, dottern och jag. Solen har visat sig VARJE dag. Vi har promenerat, shoppat, grillat, tagit tupplurar på eftermiddagarna och bara myst. Imorgon ska sambon jobba igen, som vanligt.

Jag ville göra något fint vår sista lediga dag så jag tog dottern, smög ner i köket och stekte pannkakor. När sambon fått sovmorgon en timme gick jag upp och proklamerade att frukosten var serverad.

Eftersom jag inte gillar sylt svepte jag ihop lite rårörda bär. Blåbär och hallon från frysen tinades och rördes ihop med socker och limesaft.

Veggo Me?

Jag har alltid varit en enorm köttälskare.Jag kallade mig tidigare för kötterian. När jag träffade min sambo föll jag direkt. Ett litet problem bara, han är vegetarian. Inte ens fisk och skaldjur äter karln. Första gången jag skulle bjuda honom på middag hade jag sån megaångest. Vad tusan skulle jag bjuda på? Det hela slutade med att jag bjöd på hemmagjord pizza med ruccola och tzatziki. Det blev en succé och han föll för mig också.

Men sen då? Jo, jag kämpar hela tiden för att komma på nya matidéer. Just nu försöker jag dessutom hålla igen lite på kolhydraterna. Det är väldigt meckigt med veggomat. Men vad tusan! Vad är väl livet utan utmaningar?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var är männen

Jag läser ganska många bloggar varje dag. Jag gillar de här så kallade "cupcakebloggarna" lite extra mycket. Ni vet de som får livet att verka fantastiskt, smärtfritt och fint hela tiden. Det är ganska långt ifrån min och säkert deras egen verklighet och därav min fascination.

Hur som helst. Jag har nyligen skrivit om huruvida man bör lägga upp bilder på sina barn, eller inte, på sociala forum. Det slog mig nyligen att många, framförallt kvinnliga bloggare, ofta har med sina barn på bild, men aldrig sin partner. Hur kommer det sig? Är det viktigare att hålla sin partner anonym än sitt barn?

Här är min egen alldeles anonyma sambo. ;)

Glad påsk

Blommor - en dyr historia

Igår införskaffade vi lite våriga blommor till hemmet. Jag kände mig inspirerad av en massa fina bilder jag sett på våriga och påskiga uppsättningar. Videung tänkte jag, det är ju fint. Plockade åt mig två kvistar och kollade på priset. 70(!) kronor?!?! På riktigt? För två ynka kvistar vide skulle jag behöva punga ut med 70 kronor. Nej tack!

Vi åkte vidare till nästa blomsterbutik. Ranunkel, tänkte jag. Det har jag sett att flera har. Det känns vårigt. Ta tre betala för två, kanon! Eller jaha, ok. En bukett med tre blommor i kostar visst 100 kronor. Så, nio blommor för ensast(?) 200 kronor. Va fan! Blomindustrin måste vara en miljonindustri värd att satsa på.

Vi kom hem med några påskliljor, krokus och kryddor.

Pappor kan också

Idag var vi och tog den fruktade 3-månaderssprutan. Dottern satt så glatt i pappans knä och kikade förundrat på sköterskan. Nålen stack igenom huden i det lilla knubblåret, ingen reaktion. Sköterskan började spruta, då kom det, gallskriket. Usch, vad jobbigt det var. Men att inte ta vaccin är inget alternativ för oss. Vet att det finns andra som inte vill ge det till sina barn men, som sagt, inget alternativ för oss.
 
Hur som helst. Nästa spruta togs/gavs även denna under gallskrik. När sprutorna var klara säger vår BVC-sköterska: "Så ja, ska mamma ta över och trösta." Eeeh va? Dottern satt utmärkt i pappans knä. Ja, hon var ledsen och skrek men det var ju enbart på grund av sprutorna. Varför tro/anta att mamma kan trösta så mycket bättre än pappa? Ibland är det tvärtom hemma hos oss. Tyvärr är vi som är mammor ibland "bara" mjölkkossor så här i början. Vi luktar mjölk och jag känner ibland att lilla E har svårt att komma till ro hos mig. Hon vet ju att hon kan få amma, vilket är något av det bästa hon vet.
 
Anyhow, jag blev väldigt irriterad på att jag som mamma ska vara så mycket bättre att vara hos när man är ledsen, än det är hos pappa. Jag valde att inte svara men tog inte dottern heller. Jag försökte hjälpa till att trösta men tog inte över.Lilla E har det minst lika bra i pappas famn!
 
Nu är det lite febrigt och hängigt här men det går över...

Alldeles för mycket fritid

Slängde ihop ett gäng citron-, blåbärs-, vinbärs-, halloncupcakes med fluffig marängfrosting. Nu till den stora frågan, vem tusan ska äta upp dem?

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

Follow on Bloglovin
RSS 2.0