Egen vilja

Imorse var jag helt slut och tanken var att jag och lilla E skulle ta oss en rejäl sovmorgon. Det tyckte inte hon. Första ville hon använda mig som napp i måååånga timmar. När den lilla söta rakbladsmunnen var färdig skulle det jollras, sprattlas och upptäckas.

När vi var påklädda och jag hade ätit frukost DÅ var det tydligen dags att somna om...

Mysonsdag

Idag har vi varit igång heeela dagen, jag och lilla. Vi började med att vinka hej då till sambon/pappan. Sen åkte vi till mäklaren som sålde vårt hem. Tacka gudarna för att hon var så fantastisk och hjälpte mig med deklarationen. Jag hade inte orkat/kunnat göra det själv.
Sen åkte vi hem för att gymma i babygymmet och äta lunch. Därefter tog jag mig i kragen, trots en extrem trötthet, och gick på en långpromenad. Efter det var det dags att hämta sambon/pappan. Medan han lagade mat hade jag och E massagestund.
Trots killig kropp lyckades vi köra (nästan) hela programmet.

Den...

...när jag försöker läsa en bok för dottern men hon bara gnäller. Jag plockar bort boken då slutar hon gnälla... För då ser hon tvn!

Nu jäklar

Nu är det slut på kakor och godsaker. Ja, bokstavligt talat. Jag har ätit upp allt...

Den...

...när dottern tycker att tjugo över fem är en bra tid att börja dagen för att sedan somna om när jag är påklädd och klar. Argh!

Socialt liv?!

Innan jag fick barn har jag alltid planerat och fantiserat om vilken social mamma jag ska vara. 
Inte slutar väl livet bara för att man får barn?
Jo, det gör det och nej, det gör det inte.
Att åka iväg och ta en spontanfika eller drink finns ju inte direkt på kartan.
Att äta middag med vänner går absolut. Det fina med det är att när barnet tröttnar på att sitta ensam i sin babysitter kan det skickas runt mellan middagsdeltagarna. Det extra fina med att ha besök är att man som förälder ofta får vila sin bärarm och till och med hinna med en kisspaus då och då.
 
Nu längtar jag till våren och barmark. Då ska det socialpromeneras med vagnen!

Det här med rosa och blå kläder

För någon vecka sedan var vi på BVC. Sköterskan hade en student med sig. 
Studenten såg på Lilla E som för dagen hade en vit body och bruna byxor på sig, och sa: "Åh vad söt. Är det en pojke?". På något sätt kändes det som att jag var tvungen att försvara mitt barn och sa snabbt "Nej, det är en tjej. Hon har inte så mycket hår, jag vet.". Som för att ursäkta att mitt barn inte ser ut som den lilla tjej hon är. 
 
När vi var på babymassagen kräktes Lilla E ner sin body så jag fick byta kläder innan vi gick hem. Ögonbryn höjdes när jag drog på henne en blå body och mörkbruna byxor. 
 
Mitt barn har rosa kläder och klänningar men hon har även blå, gröna och gula kläder. Är det idag så konstigt att jag inte har allt i ljusrosa? Jag tycker absolut att man kan klä sina barn i "pojkiga" eller "flickiga" kläder. Men jag väljer att klä mitt barn i kläder som är fina, oavsett färg!
 
Det värsta är att jag känner att jag måste "ursäkta" mig för att jag inte är övertydlig med vilket kön mitt barn har!
 
Det är kanske så enkelt att det är min egen inställning som måste ändras...
 
 
Eller så fortsätter vi klä vårt barn i det vi tycker är fint och skiter i vad andra tycker!

Babymassage

Igår var vi på vår första babymassage. Det var vi och tre mammor+barn till.
För mig var det ett stort steg att ta mig utanför hemmet utan sambo eller mamma till hjälp. 
Det gick väldigt bra och lilla E verkade tycka det var mysigt.
Hon "pratade" på för fullt, kräktes och pruttade så att det ekade i rummet. 
 
Nästa vecka kör vi igen!

På riktigt?

Usch! När jag läser den här artikeln mår jag riktigt dåligt!
Min förlossning gick ju väldigt väldigt snabbt och jag och min sambo var ensamma ganska ofta i förlossningssalen men jag kände aldrig att vi var övergivna eller att personalen inte hade tid, tvärtom. 
Nu är säkert december en bra månad att föda barn på för att det känns som att det inte föds lika många barn då som andra månader. 
Att som förstföderska få ligga ensam och orolig på en handikapptoalett är verkligen ett skräckscenario.
Något måste göras!!

Jo tack, vi lever

Det är inte helt lätt att få tiden att gå ihop med en liten skrutt. Att de små sover ca 15-17 timmar per dygn är inget jag märker av i form av egentid.

Hur som helst så har jag funderat lite över bloggandet. Dess existens eller icke-existens. Vad ska jag fokusera på? Allt som oftast blir det en massa röriga tankar. Jag har nog trots allt kommit fram till att det blir en blogg om mitt liv som mamma... och lite annat.

Så håll ut, det finns en fortsättning!

Livet som 2+1

Oj vad dagarna flyger förbi. 
Vi har precis genomlidit några sex-veckors-tillväxt dagar och nätter där lilla E har totalvägrat sömn!
Hon avslutade dock perioden med att sova helt själv i sin korg i fem(!) timmar i sträck. Barnet som totalvägrat att ligga ensam sover nu helt själv och har gjort det i två nätter. Jisses vad mycket plats vi har i sängen nu. Men, det är väl bara att njuta fram till nästa period av sömnlöshet.
 
Det är så konstigt det här med känslor. Jag har hela tiden sedan E föddes längtat till nästa steg, när hon ska le, prata, gå etc. Nu när hon vuxit ur första bebisstorleken på kläder, ler och jollrar saknar jag det lilla nyfödda knyttet vi hade för några veckor sedan. Hur tusan ska jag ha det? Måste försöka sluta längta och sakna och istället njuta av nuet!

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

RSS 2.0