Den där jäkla fantastiska amningen

Varning för långt inlägg!
 
 
Varför varför varför pratade ingen om amning innan eller strax efter lilla E kommit?
 
Innan Esther kom hade jag megaångest inför amningen. Jag var så orolig för att den inte skulle fungera. Vad som inte skulle fungera visste jag nog inte egentligen. Jag hade bara hört att antingen så fungerar det eller så gör det inte det. 
Vi gick, som jag har skrivit om tidigare, på en sådan föräldragrupp där vi pratade i nästan två timmar om bara amning. Vi fick se film och barnmorskan hade en mjukistutte där hon demonstrerade bra och dåliga grepp. 
 
Min vän som fick en son tidigare samma år berättade att man efter förlossningen ligger med sitt barn mot bröstet. Barnet har sen två timmar på sig att hitta rätt och börja käka. Har hen inte lyckats efter två timmar får man hjälp. Ok, tänkte jag, två timmar är ju lång tid och då får vi chans att prova i lugn och ro.
 
När lilla E föddes la de henne på mitt bröst. Eftersom förlossningen gick så otroligt snabbt lät moderkakan vänta på sig. I nästan en halvtimme väntade vi. När jag var ihoplappad och klar gick barnmorskan ut. Undersköterskan som varit med under förlossningen kom fram till mig och frågade om jag tänkt att amma. Ja, svarade jag. Hon la Esther bredvid mig på sidan, tryckte in bröstvårtan i hennes mun, satte min hand på mitt bröst och sa: "Sådär, håll här så att hon får luft." sedan gick hon. Eh, jaha, ok, sa jag lydigt. Jag kan inte minnas hur det kändes just då, jag var i lite av ett chocktillstånd. Så skulle det ju inte gå till! Vi skulle ju få mysa i två timmar och hitta rätt själva. Jag tog upp situationen med sambon långt senare och han berättade att han också reagerade men han ville inte ta upp det med mig eftersom amningen har varit ett känsligt ämne fram till nu.
 
När vi kom till BB var det matdags igen och fy fan vad ont det gjorde. Jag grät och Esther skrek. Hela min kropp spände sig på grund av smärtan. Jag frågade personalen om det verkligen skulle göra så ont. Njaaa, fick jag till svar, det kan göra lite ont direkt när barnet tar tag. Men vad tusan? Det smärtade i hela mitt bröst och strålade ut i armarna under precis hela amningen, inte bara i början. Var det fel på just mig? Jag frågade hur jag skulle hålla Esther. Jag har ju sett andra amma men det är inte så lätt som det ser ut. Jag fick hjälp av en barnmorska. Jag höll krampaktigt tag om brösten för att lilla näsan skulle få luft. Barnmorskan frågade vad jag gjorde. Sa att jag inte skulle hålla så hårt, det kunde stoppa mjölken. Jag sa att jag blivit tillsagd att göra så. Och som försföderska gör man gärna som man blir tillsagd.
 
Jag fortsatte kämpa, fick smärtstillande och stöttning av sambon. Så fort lilla E skrek låste sig min kropp och jag började gråta. Jag visste att det finns amningsnapp att ta till hjälp men tänkte att den plockar de väl fram om det verkar behövas. Icke! Efter två dygn av gråt och smärta fick jag prova och ja, det hjälpte något. Jag tänkte någonstans att det skulle bli bättre så snart vi kom hem. 
 
När vi kom hem skaffade vi amningsnappar, amningskudde och bröstvårtskräm. Allt för att underlätta. Smärtan höll i sig. Jag vägrade ge mig. En kväll fick jag för mig att ta fram bröstpumpen och prova. I tjugo minuter höll jag på och fick ut några ynka droppar, sammanlagt 20ml. Jag pratade med en vän som sa att hon hade fått ut minst 100ml, utan problem. 
 
Vid vägningen gick Esther upp max 40 gram i veckan. Jag förstod ingenting, kände mig värdelös. Jag ammade ju jämt, trots fruktansvärd smärta. Jag fick tipset att försöka väcka henne var femte minut. På kvällarna och nätterna skrek hon i timmar. Jag ammade och ammade. Vid viktkontrollen veckan därpå hade hon ökat 10 gram. Jag frågade då om jag kunde ge ersättning på kvällen. Tack och lov har vi en fantastisk BVC-sköterska som tyckte att det lät som en bra idé om vi kände att det behövdes. Esther var då tre veckor och har sedan dess fått flaska varje kväll innan läggdags. Hon ökar nu precis så mycket som hon ska. Hon är nöjd och somnar finfint på kvällen. 
 
Efter en månad slutade jag med amningsnappen på natten. Efter två månader slutade jag med den på dagen. Nu, efter tre månader fungerar amningen toppenbra. Jag provade pumpa ur förra veckan och fick på tio minuter ut 120ml! Så jäkla nöjd! 
 
Jag önskar att jag hade fått mer stöttning och förståelse på BB. Att någon talat om för mig VAD som kan krångla med amning. Jag läste någonstans att det i Sverige är förbjudet enligt lag att marknadsföra mjölkersättning. Det är ok att göra reklam för cigg och sprit men inte för ersättning. Jag är glad att jag inte gav upp amningen men om jag hade slutat, hade jag varit en dålig mamma då? Varför öka ångesten genom att göra ersättning till något "förbjudet"? 
 
 

Underbara utveckling

I två dagar har vi haft skrik och gnäll. Så fort vi lägger ifrån oss lilla E så gallskriker hon. Det har varit så vid två tillfällen tidigare under hennes korta liv och vi antar att det är olika utvecklingsfaser. När man är mitt upp i det är det lätt att tappa förståndet och bli tokig. Jag tycker samtidigt så synd om mitt lilla hjärta och tröstar och tröstar. Och bär och bär. Och busar. Och sysselsätter.

En promenad lyckades jag klämma in i alla fall. Dock var den under protester sista halvtimmen. Oh well. När fasen är över har vi glömt att det var jobbigt och tidskrävande. När nästa utvecklingsfas anländer kommer vi nog ta ett dygn på oss att inse vad som är på gång, precis som vi gjort de tre första gångerna.

Pappor kan också

Idag var vi och tog den fruktade 3-månaderssprutan. Dottern satt så glatt i pappans knä och kikade förundrat på sköterskan. Nålen stack igenom huden i det lilla knubblåret, ingen reaktion. Sköterskan började spruta, då kom det, gallskriket. Usch, vad jobbigt det var. Men att inte ta vaccin är inget alternativ för oss. Vet att det finns andra som inte vill ge det till sina barn men, som sagt, inget alternativ för oss.
 
Hur som helst. Nästa spruta togs/gavs även denna under gallskrik. När sprutorna var klara säger vår BVC-sköterska: "Så ja, ska mamma ta över och trösta." Eeeh va? Dottern satt utmärkt i pappans knä. Ja, hon var ledsen och skrek men det var ju enbart på grund av sprutorna. Varför tro/anta att mamma kan trösta så mycket bättre än pappa? Ibland är det tvärtom hemma hos oss. Tyvärr är vi som är mammor ibland "bara" mjölkkossor så här i början. Vi luktar mjölk och jag känner ibland att lilla E har svårt att komma till ro hos mig. Hon vet ju att hon kan få amma, vilket är något av det bästa hon vet.
 
Anyhow, jag blev väldigt irriterad på att jag som mamma ska vara så mycket bättre att vara hos när man är ledsen, än det är hos pappa. Jag valde att inte svara men tog inte dottern heller. Jag försökte hjälpa till att trösta men tog inte över.Lilla E har det minst lika bra i pappas famn!
 
Nu är det lite febrigt och hängigt här men det går över...

Främmande famn

Vår lilltussa älskar att mysa och sover helst en varm famn. Hon bryr sig inte så väldigt mycket hos vem men är lite känslig för ovana famnar. Hon trivs bäst hos någon som har barnvana eller bara håller henne stadigt.

Igår var vi på kalas hos min brorson som fyllde tonåring. Det var första gången lilla E var med på storkalas. Självklart skulle det kramas, klappas och hållas i. Vi som föräldrar tänkte oss inte för utan lämnade glatt över henne till nya famnar. Idag har vi fått betala för det... Våran annars så glada tjej har varit gnällig, skrikig och allmänt orolig. Enda gången jag har kunnat släppa henne var när vi var ute på promenad och hon låg i vagnen. Annars har det varit totalkört.

Oh well. Nästa gång kanske vi tänker till. Det är nog med intryck att komma till en ny plats och höra nya röster. Nästa gång sker det ur mammas eller pappas famn.

Finjacka

Alltså, den här barnjackan från Lindex. Jag dör söthetsdöden. Dock inte så funktionell på en liten pluttistjej! 
 

I totally agree

Såg precis det här klippet från gårdagens Efter Tio. För det första tycker jag att det är fantastiskt hur Annas första reaktion när hennes lilla tjej gråter är att ta fram bröstet, live-tv eller inte, barnets behov går först. Jag vet precis hur det är, det är därför jag inte är helt bekväm med att gå ut bland folk hur som helst än, för att jag inte är redo att dra fram tutten i tid och otid. Jag beundrar verkligen de som gör det, varför inte. Att amma är något av det mest naturliga som finns. Går man på en badstrand ser man mer bröst än om en kvinna ammar sitt barn.
 
Anyhow, det jag reagerade mest på i klippet är hur människor väljer att exponera sina barn i bloggar, på Facebook och Instagram. Jag tycker att man ska göra det som känns rätt men jag själv och min sambo har valt att inte lägga upp foton på Lilla E. Sambon är en av få som varken har Facebook eller Instagram och känner därför att han inte skulle ha någon som helst kontroll om det cirkulerade bilder på vårt barn. Jag vill bara inte. Lilla E kan inte bestämma om hon vill synas eller inte så därför låter vi bli. Jag har för mig, det var så förr, att både Facebook och Instagram äger rättigheterna till samtliga bilder. Det betyder alltså att bilden på mitt barn skulle kunna dyka upp var som helst, sålt av någon annan. 
 
Det mest spännande är att vi fått be alla som besökt oss sedan vi fick barn att inte lägga upp bilder på henne. Vissa har skrattat och sagt "Ha ha, nej, eller hur." tills de har förstått att vi inte skojat. Andra har sagt "Eeeh, nähä, varför inte?" och så har vi varit med om de som lagt ut bild utan att fråga. Det är vårt barn, vi bestämmer, oavsett om det verkar helgalet så är det vårat val.
 
Är det så konstigt?

Oj oj oj

Nu händer det grejer! Lilla E ligger i babygymmet medan jag fixar lite i hemmet. Hon "pratar" på som vanligt. Jag tittar dit och där är den, leksaken i handen. Stora tjejen har tagit tag i den själv och viftar runt med sina okoordinerade rörelser. Yay!

Det här med rosa och blå kläder

För någon vecka sedan var vi på BVC. Sköterskan hade en student med sig. 
Studenten såg på Lilla E som för dagen hade en vit body och bruna byxor på sig, och sa: "Åh vad söt. Är det en pojke?". På något sätt kändes det som att jag var tvungen att försvara mitt barn och sa snabbt "Nej, det är en tjej. Hon har inte så mycket hår, jag vet.". Som för att ursäkta att mitt barn inte ser ut som den lilla tjej hon är. 
 
När vi var på babymassagen kräktes Lilla E ner sin body så jag fick byta kläder innan vi gick hem. Ögonbryn höjdes när jag drog på henne en blå body och mörkbruna byxor. 
 
Mitt barn har rosa kläder och klänningar men hon har även blå, gröna och gula kläder. Är det idag så konstigt att jag inte har allt i ljusrosa? Jag tycker absolut att man kan klä sina barn i "pojkiga" eller "flickiga" kläder. Men jag väljer att klä mitt barn i kläder som är fina, oavsett färg!
 
Det värsta är att jag känner att jag måste "ursäkta" mig för att jag inte är övertydlig med vilket kön mitt barn har!
 
Det är kanske så enkelt att det är min egen inställning som måste ändras...
 
 
Eller så fortsätter vi klä vårt barn i det vi tycker är fint och skiter i vad andra tycker!

Babymassage

Igår var vi på vår första babymassage. Det var vi och tre mammor+barn till.
För mig var det ett stort steg att ta mig utanför hemmet utan sambo eller mamma till hjälp. 
Det gick väldigt bra och lilla E verkade tycka det var mysigt.
Hon "pratade" på för fullt, kräktes och pruttade så att det ekade i rummet. 
 
Nästa vecka kör vi igen!

princessanna

kontakt: princessannablogg@hotmail.com

RSS 2.0