Oj vad dagarna flyger förbi. 

Vi har precis genomlidit några sex-veckors-tillväxt dagar och nätter där lilla E har totalvägrat sömn!

Hon avslutade dock perioden med att sova helt själv i sin korg i fem(!) timmar i sträck. Barnet som totalvägrat att ligga ensam sover nu helt själv och har gjort det i två nätter. Jisses vad mycket plats vi har i sängen nu. Men, det är väl bara att njuta fram till nästa period av sömnlöshet.

 

Det är så konstigt det här med känslor. Jag har hela tiden sedan E föddes längtat till nästa steg, när hon ska le, prata, gå etc. Nu när hon vuxit ur första bebisstorleken på kläder, ler och jollrar saknar jag det lilla nyfödda knyttet vi hade för några veckor sedan. Hur tusan ska jag ha det? Måste försöka sluta längta och sakna och istället njuta av nuet!