I två dagar har vi haft skrik och gnäll. Så fort vi lägger ifrån oss lilla E så gallskriker hon. Det har varit så vid två tillfällen tidigare under hennes korta liv och vi antar att det är olika utvecklingsfaser. När man är mitt upp i det är det lätt att tappa förståndet och bli tokig. Jag tycker samtidigt så synd om mitt lilla hjärta och tröstar och tröstar. Och bär och bär. Och busar. Och sysselsätter.

En promenad lyckades jag klämma in i alla fall. Dock var den under protester sista halvtimmen. Oh well. När fasen är över har vi glömt att det var jobbigt och tidskrävande. När nästa utvecklingsfas anländer kommer vi nog ta ett dygn på oss att inse vad som är på gång, precis som vi gjort de tre första gångerna.