Efter att ha väntat och längtat så att jag nästan gav upp kom hon, lilla E och fort gick det. På 4 timmar från första värken, var hon ute. Att föda barn var... inte så farligt som jag trodde. Jag vet att de finns de som ligger i timmar med värkar och det kan jag tänka mig är jobbigt och frustrerande. Det är alltid jobbigt att inte veta hur lång tid det ska ta. Jag hade värkar dygnet innan hon föddes men de avtog, oj vad ledsen jag var! Jag ville ju inget annat än att föda barn. När värkarna väl satte igång kvällen efter blev de starka och täta direkt så jag slapp all "onödig" väntan. Vi åkte in, blev inlagda, 2,5 timme senare efter ett misslyckat försök till att sätta epidural, började krystvärkarna och 12 minuter senare är lillsnuttan född! Jag blundade mig igenom värkarna, tillsammans med en jäkla massa lustgas. Och ja, det svider att föda barn men inte var det så fruktansvärt som jag hade trott. Något jag inte var inställd på som fortfarande är jobbigt och frustrerande är hur ont det gör att amma! Det är det ingen som talar om! "Att föda barn gör ont, bla bla bla..." Men inget om amningen! Hur bröstvårtorna blöder, ömsar skinn och är fulla med blåsor. Hur det gör ont i varje liten del av kroppen och varenda liten muskel spänner sig så snart barnet gråter och visar att det vill äta. Hela min kropp skrek "Nej!!!". Varför pratar ingen om det? På föräldragruppen vi gick på fick vi se filmer om amning och vi diskuterade ämnet men aldrig hörde jag någon prata om ofantlig smärta så att man vill slita ut sina bröst! Och ja, det blir bättre, lite för varje gång men vägen till det här fina som ska knyta band mellan mig och mitt barn, är fortfarande lång! Jag kämpar varje dag. Försöker känna glädje när hon vaknar för jag vet att vakentid = amningstid. Jag vägrar att ge upp. Jag har bestämt mig sedan länge för att amma mitt barn och det ska jag göra också!!