Det här med att vara gravid alltså... Just nu är jag som en pubertetsstinn tonåring i kropp och sinne! Jag är sur, jag vrålgråter (vi pratar hyperventilering och flygande snor), jag har fått monsterfinnar såväl i ansiktet som på ryggen och jag luktar svett för första gången i mitt liv. Tänk om man kunde donera hormoner till bättre behövande. Jag skulle lätt låta någon stoppa in en kran och tappa ur mig lite. Och värre ska det bli säger de, när det är amningsdags. Just nu gråter jag för allt som inte går som det ska (vilket har varit lite väl mycket sista tiden), jag gråter när saker går bra av lättnad, jag gråter och blir arg på alla i min närhet när de inte gör "rätt" och jag gråter när de gör alldeles precis som önskat för att jag blir så glad och rörd. Hur ska det bli när jag har min fina lilla bebis i famnen? Tårarna kommer ju inte ha någon hejd! 

 

Nu ska jag nog låta några tårar rulla av tacksamhet för att jag kan bli och är gravid!