Kom på att idag är det ett år sen jag spenderade min sista natt i London. Imorgon bitti är det ett år sen jag flyttade hem till Sverige igen. Jag kommer aldrig glömma det sista dygnet. Jag var svinsjuk, hade jättehög feber och var snorig. Jag fick inte plats med alla mina saker i väskorna, de var verkligen sprängfulla och så jag fick lämna alla necessärgrejer. Jag hade ångest för att jag skulle åka hem samtidigt som jag längtade så att det gjorde ont. Allt var verkligen upp och ner. Tanken var ju att jag skulle stanna till juni i år. Men jag ångrar inte en sekund att jag flyttade hem tidigare. Jag ångrar inte heller att jag flyttade dit från början. Tiden där hjälpte mig att komma underfund med vad jag vill med mitt liv och vad jag inte vill. Månaderna som följde i Sverige var dock ganska tunga. Jag hade egentligen ingen plan B. Hade sökt en del "nanny"jobb här hemma men det blev inget av dem. Jag bestämde mig ganska snabbt för att börja läsa till lärare, men det kunde jag inte börja med förrän i januari. Så det enda jag gjorde i tre månader var att läsa min 25% distanskurs och snylta på mina föräldrar. Jag kan tacka Gudarna för att jag har helt fantastiska föräldrar som lät mig flytta hem igen tills jag kom på vad jag skulle göra. Jag kan lova att det inte var lätt för dem eller för mig. Det är svårt att flytta hem igen som "vuxen" när man är van att bo och bara tänka på sig själv. Men det gick, och det gick bra.

Det känns som att hela den här historien är så himla långt bort, nästan som att det inte är jag som har gått igenom det. Ha ha, jisses vad långt inlägget blev! =)

Nu ska jag sova, det är ju trots allt en ny dag i morgon.